Arkitektur, design och konst

Finlandiahuset, designad av den världskända arkitekten Alvar Aalto, är ett konstverk i varje detalj och en sevärdhet i sig själv

I dess lokaler förenas estetik, atmosfär och funktionalitet på ett unikt sätt. Den oöverträffade helheten fulländas av det idealiska läget i Helsingfors centrum i en parkliknande omgivning, nära havet.

Konst i huset

Konsten i mötesrummen inspirerar och utmanar till kreativt tänkande. Inte genom direkta instruktioner utan på ett behagligt och omedvetet sätt. Konst är den hemliga ingrediensen i seminarier, brainstorming-sessioner eller grupparbeten. En viktig uppgift för konsten är att vara en motiverande innovatör.

Valen av konstverk i Finlandiahuset har kuraterats av Kati Nenonen, amanuens vid HAM Helsingfors konstmuseum. Verken är lånade från HAM Helsingfors konstmuseum.

Alvar Aaltos stadsplan och Finlandiahuset

Finlandiahusets läge baseras på Aaltos stadsplan för Helsingfors från 1962. Delvis samtidiga stadsplaner i Finland var Seinäjokis (från 1950-talet), Rovaniemis (från 1963) och Jyväskyläs (från 1970) förvaltnings- och kulturcentra. Av dessa genomfördes endast Seinäjokis stadsplan i sin helhet. Aaltos kontor planerade också stadscentra utomlands vilka aldrig förverkligades.

År 1959 gav Helsingfors stadsfullmäktige Aalto i uppdrag att göra en stadsplan för Kampeni-Tölöviken-området. Aalto ansåg att Kampen-området borde ingå i planen, eftersom han såg att en fungerande stadskärna också krävde ett kommersiellt område. Förutom stadsstrukturen skulle uppmärksamhet också riktas mot trafik- och parkeringsfrågor.

Planeringstiden sammanföll med en period då bilismen ökade, vilket syns i Aaltos skissade grundlösning.

Helsingfors stadsplan var i skala betydligt större jämfört med andra finska städer. Eftersom det handlade om huvudstaden hade Helsingfors plan också större betydelse för Aalto.

I planen placerades Helsingfors huvudinfartsväg vid den nuvarande järnvägen, och även bilarna var tänkta att färdas ovanför spåren i samma linje mot centrum. Från infartsvägen skulle en vy öppna sig över Töölönlahti mot en rad kulturbyggnader vars fasader skulle speglas i vattenytan.

Av denna rad kulturbyggnader som planerades vid Tölövikens strand genomfördes endast Finlandiahuset. På Tölövikens södra sida planerades ett stort terasstorg, där affärslokaler och parkeringsutrymmen reserverades för det växande biltrafikbehovet. Finlandiahuset placerades i planen vid kulturbyggnadernas rad, Hesperiaparken och terassitoriets skärningspunkt, närmast centrum av kulturbyggnaderna.

Aalto jämförde de vita kulturbyggnader som speglades i viken med venetianska palats. Genom att gruppera kulturbyggnaderna till en enhetlig helhet skulle Helsingfors karaktär som landets huvudstad betonas. Dessa Helsingfors ansikten skulle synas för alla som kom till staden, så byggnadernas rätta placering i förhållande till både vattenmotivet framför och den gröna parken bakom var avgörande.

Stadsfullmäktige godkände Aaltos stadsplan som grund för vidare utveckling år 1966 (i princip redan 1961), men endast en liten del av planen genomfördes slutligen. Finlandia-huset planerades och byggdes åren 1967–71 och 1973–75. Enligt stadsplanen är Finlandia-husets huvudfasad vänd mot Tölöviken och den tänkta huvudinfartsvägen till Helsingfors. Att stadsplanen inte genomfördes lämnade Finlandiahusets omgivning mot Tölöviken ofullständig. Det påstås ofta att Alvar Aalto var djupt besviken över att Helsingfors stadsplan inte slutligen genomfördes som en fortsättning på Finlandiahuset.

Brochyrer

Alvar Aalto och Finlandia-huset

Finlandia-husets orglar

Länkar

Alvar Aalto-stiftelsen

Finlandiahuset i Helsingfors är en konsert- och kongresslokal som har fungerat som en scen för viktiga politiska möten i nästan 50 år

Finlands EU-ordförandeskap 2019 har varit en bra tid för förberedelser. Så har det inte alltid varit, utan evenemang har genomförts med tidsplaner som ibland har verkat omöjliga.

Informationen om att presidenterna Trump och Putin skulle ha ett toppmöte i Helsingfors den 16–17 juli 2018 kom drygt en vecka före H-dagen, mitt under sommarlovet. På fem dagar byggdes Finlandiahuset om till världens lyckligaste mediecenter, som tillgodosåg behoven hos 1500 internationella journalister. Mediecentret genomfördes tack vare den framstående kompetensen, som har vuxit fram genom årtionden av erfarenhet.

Det fanns mat dygnet runt, inspirerad av den finska matkulturen och nya innovationer. Förutom fullt utrustade arbetsutrymmen erbjöds journalisterna platser för avkoppling, såsom en pop-up-bastu som restes på gården och en takterrass med utsikt. Detta gav mycket positiv medieuppmärksamhet till både Finland, Helsingfors och Finlandiahuset världen över.

CSCE 1975 – Finlandiahusets elddop

Detta var inte första gången som förberedelserna för ett toppmöte genomfördes på rekordtid. Finlandiahusets största elddop kom snart efter dess färdigställande: den tredje fasen av den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen, CSCE, hölls 1975. President Urho Kekkonen hade föreslagit Finland som värdland redan 1969. Finlandiahuset planerades som mötesplats redan innan byggnaden var färdig.

Den länge efterlängtade informationen om CSCE-mötet kom den 15 juli, bara två veckor före toppmötets början den 30 juli. Antalet deltagare förväntades bli nästan 10 000 gäster. Två internationella medicinska kongresser flyttades från Finlandiahuset för att ge plats åt CSCE.

Genom tre-skiftsarbete och hårt engagemang blev allt klart i tid. Personal på Finlandiahuset fick använda sig av lärdomar från arrangemangen av utrikesministermötet 1973. I konsertsalen togs var tredje fasta bänkrad bort och svarta teakbord installerades istället. Tolkboxar byggdes på baksidan av scenen. En lång bänk byggdes på orkesterläktaren för den berömda underteckningsceremonin. Den baserades på skolbänkar, vars ramar fick böjda bordsskivor.

Möjligheten till bilaterala samtal var central för CSCE:s mål. För detta byggdes tillfälliga utrymmen i foajéerna. En hemlig sjukstuga reserverades på administrationsplanet för Sovjetunionens generalsekreterare Leonid Brezjnev som var sjuklig.

Finlandiahusets kongressavdelning var nybyggd, och dess lokaler tjänade de 1350 journalister som kommit dit. Ett internt TV-nätverk byggdes i huset, så att evenemangen i huvudsalen kunde följas överallt.

CSCE:s säkerhetsarrangemang var oöverträffat strikta i Helsingfors. Det fanns vakter överallt, till och med på taket. Karikatyrtecknaren Kari Suomalainen gjorde sin berömda teckning ”Kekkonens fälla”, där dignitärer leds in i Finlandiahuset, omgiven av metallstängsel. Allt gick bra, förutom ett tyst larm: det orsakades av nyfikna tjänstemän som kikade från taket på Kallio kontorshus. Helsingfors rykte som en lugn och säker mötesplats spreds världen över.

En naturlig mötesplats och populär sevärdhet, CSCE lade grunden för Finlandiahusets rykte som en plats för viktiga världspolitiska möten. Finlands läge på gränsen mellan öst och väst gör Helsingfors till en naturlig plats för möten på neutral mark. I Finlandiahuset har bland andra presidenterna George H. W. Bush och Mikhail Gorbachev träffats under Gulfkriget 1990. Presidenterna Bill Clinton och Boris Jeltsin förhandlade i huset om NATO:s utvidgning 1997.

Finlandiahuset, känt för sin arkitektur, väljs ofta som besöksmål när högstående internationella gäster anländer till Finland. Husets korridorer har passerats av både kungligheter från Europas hov och otaliga statsöverhuvuden. Även andra respekterade ledare, såsom Tibets andlige ledare Dalai Lama och påven Johannes Paulus II, har hållit tal i huset.

Förutom politiker har många av tidens internationella superstars, som Abba, Frank Zappa, Patricia Kaas, Ella Fitzgerald, The Manhattan Transfer, Rupaul’s Drag Race och Björk, tagit scenen i Finlandiahuset i besittning. Olika typer av konserter har lockat en bred publik av kulturälskare till Finlandiahuset.

I media

Video om Finlandiahuset och CSCE:s resultat i Helsingfors
Kekkonens tal efter undertecknandet
Om CSCE-avtalet

Finlandiahuset som symbol för ett självständigt Finland

Finlandiahuset är den mest kända byggnaden av arkitekten Alvar Aalto (1898–1976), och anses vara hans främsta verk.

Finlandiahuset är den mest kända byggnaden av arkitekten Alvar Aalto (1898–1976), och anses vara hans främsta verk. Få vet att det är en del av en större stadsplan som Helsingfors stadsfullmäktige gav Aalto i uppdrag att utarbeta år 1959. Finlandiahuset är den enda byggnaden som faktiskt genomfördes. Huvudbyggnaden uppfördes åren 1967–1971, Kongressflygeln 1973–1975 och Verandan 2010–2011.

Stadens tyngdpunkt närmare Riksdagshuset

Finlandiahuset planerades både som konsert- och kongresshus. Dess namn speglar den betydelse som Aalto lade i byggnaden: Aalto såg Finlandiahuset, liksom hela stadsplanen för Tölöviken, som en symbol för ett självständigt Finland. Det har också inrättat sig som en viktig scen för världspolitiska möten och som ett statligt skyltfönster för Finland.

Aalto ville flytta stadens tyngdpunkt närmare Riksdagshuset, som symboliserar den självständighet som uppnåddes 1917. Han ville skapa en motvikt till Carl Ludvig Engels planerade Senatstorget, som hänvisade till en helt annan tid och Finlands roll som en autonom del av Ryssland. Tack vare lyckliga omständigheter blev en tomt för Finlandiahuset ledig på en idealisk plats när en stor godsstation flyttades till en annan plats.

Ett konstverk ner i minsta detalj

Finlandiahuset är ett komplett konstverk där detaljplaneringen har nått sin spets: varje lampa, möbel, panel och dekorlist är designad för just detta objekt. Inomhus återkommer många av Aaltos typiska teman, såsom asymmetri och rum utan tydlig form, men som omges av kraftigt formade element.

Enligt Aaltos grundsyn ska arkitektur vara en bakgrund för människan. Innehållet i evenemangen ger rummen en färgprakt. Därför riktas inte uppmärksamheten i Finlandiahuset mot fantastiska former eller skrikande inredning, utan mot publiken och artisterna. Tack vare detta är det lätt att anpassa lokalerna för olika evenemang enligt kundernas önskemål.

Finlandiahusets lokaler är huvudsakligen indelade i fyra delar: Finlandiasalen med plats för 1700 personer inklusive foajé, Helsingforssalen med plats för 340 personer inklusive foajé och restauranglokaler. I kongressflygeln finns möteslokaler som är planerade för kongressbruk, vilka kan kombineras till större lokaler. Från sidan av Karamzins strand finns Veranda-salarna på bottenvåningen, som sammanlagt ger en enhetlig yta på 2200 kvadratmeter.

Den vita marmor som används i fasaden och inredningen hänvisar till Medelhavsländernas kultur, som var en inspirationskälla för Aalto. Marmor ger en kontrast till den svarta graniten. Den medelhavsinspirerade påverkan syns också i namnet piazza för konsertsalens foajé. Inomhusmiljön som imiterar utomhusmiljöer öppnar sig mot Tölöviken genom stora fönster.

Konserter, kongresser och fester

Efter sin invigning erbjöd huset länge efterlängtade uppträdande- och repetitionslokaler för Helsingfors stadsorkester och Radions symfoniorkester. Huse thar från början varit öppet för alla typer av musik och föreställningar. Redan den andra invigningskonserten i december 1971 bestod av popmusik, och under pausen erbjöds läskedrycker, korv och köttbullar. Konserten arrangerades av stadens ungdomskontor.

Kongressverksamheten startade genast livligt. Den första bokningen gjordes redan under byggfasen av Finlands Tandläkarförbund. Det nybyggda Finlandiahuset lockade en rekordpublik på 1700 deltagare, när förbundets möten vanligtvis hade 1000 deltagare. Den första internationella konferensen var ett utvidgat möte för Världens fredsråd redan i januari 1972.

Finlandia-talo, som ägs av Helsingfors stad, är idag en populär evenemangsplats bland arrangörer av kongresser, konserter och fester. Det internationella intresset för Finlandiahuset har ökat ytterligare de senaste åren. År 2019 arrangeras över 800 evenemang i huset, inklusive 70 EU-möten och 39 andra internationella kongresser. Finlandiahusets internationella gäster är en betydande inkomstkälla för staden. Undersökningar visar att de spenderar de nästan 50 miljoner euro årligen under sina besök i Helsingfors. För varje euro som spenderas i Finlandiahuset, spenderar gästerna cirka fem euro på närliggande tjänster, såsom restauranger, hotell och shopping.

Aaltos karriär kulminerade i planeringen av Finlandiahuset

Finlandiahuset är en av de sista byggnaderna som ritades av Aaltos kontor. Alvar Aalto dog strax efter byggnadens färdigställande år 1976. Helsingfors stadsplan och designarbetet för Finlandiahuset gav honom möjlighet att skapa en symboliskt betydelsefull byggnad för Finland. Det påstås ofta att Alvar Aalto var besviken ända till slutet över att Helsingfors stadsplan inte blev genomförd som en fortsättning på Finlandiahuset.

Under nästan 50 år har Finlandiahuset nått status som ett mästerverk inom finsk arkitektur, som lockar besökare från hela världen till Helsingfors. Många internationella kongresser, statsbesök och politiska möten har gjort huset känt. Finlands EU-ordförandeskap sätter Finlandiahuset återigen i centrum för internationell uppmärksamhet.

Renoveringen görs med respekt för Aaltos arv

För att Finlandiahuset ska kunna fortsätta att erbjuda oförglömliga upplevelser för sina besökare genomförs en omfattande renovering mellan 2022 och 2024. Den värdefulla byggnaden, som uppfördes i början av 1970-talet, har nått renoveringsålder och dess byggteknik kräver en grundlig uppdatering. Finlandiahuset renoveras från källaren till taknocken och rörsystemen samt fasaden byts ut. De ursprungliga möblerna restaureras för hand.

Samtidigt skapas lokaler för nya utställningskoncept med Alvar Aalto- och Finland-teman samt designbutik. Kökets ytor utökas och moderniseras. Huset ska öppnas ännu mer och vara som ett vardagsrum för stadsbor och turister, där det är lätt att stanna till för att äta och trivas.

Finlandiahuset betjänar sina kunder under hela renoveringen i Lilla Finlandia, en tillfällig lokal som byggs vid Karamzins strand. Kongressflygelns lokaler blir klara efter ett år, då de också tas i bruk för kunder.
Efter renoveringen kommer Finlandiahuset att kunna möta den växande efterfrågan ännu bättre.

Länkar

Alvar Aaltos konstverk -video, som inkluderar Aaltos intervju, huspresentation och hänvisning till stadsplanen

Finlandiahusets lokaler delas huvudsakligen in i tre delar: konsertsalen med foajéer, kammarmusiksalen (numera Helsingforssalen) med foajéer och restauranglokaler

I byggnadens tillbyggnad finns konferenslokaler som är avsedda för kongressanvändning. Lokalerna var kopplade till varandra men kan vid behov separeras till enskilda rum.

Entréhallarna öppnar sig genom hela byggnaden från Tölöviken till Hesperiaparken. Från dessa låga utrymmen leder trappor upp till högre och ljusare foajéer. Den arkitektoniska idén för foajéerna är transparens.

Att gå från ett lägre utrymme uppför trappor till ett högre, ljusare utrymme är ett ofta återkommande tema i Aaltos arkitektur.

Namnet på konsertsalens foajé, piazza, berättar om inspirationskällan. Den innergårdsliknande foajén är en piazza som är genomförd som inomhusutrymme för nordiska förhållanden, vars detaljer hänvisar till Medelhavsländernas kultur både genom materialval och andra detaljer, såsom växter som är planerade för utrymmet. En liknande arkitektonisk idé har Aalto använt i Järnhuset I Helsingfors. I Finlandiahuset öppnar detta inomhusutrymme som imiterar utomhusmiljöer upp sig genom stora fönster mot Tölöviken. Foajéns hängande lampor tillverkades av Valaistustyö Viljo Hirvonen och de bildar tillsammans med fönstrens klätterväxter och möbler en enhetlig, genomtänkt helhet.

Den fläktformade, asymmetriska konsertsalens arkitektoniska idé och akustik undersöktes noggrant redan i skissfasen. Väggreliefer och andra detaljer studerades också med hjälp av modeller. Även fasaden på orgeln som placerades i salen designades för att passa helheten. Konsertsalen, som rymmer 1750 personer, designades både för konsert- och kongressanvändning, vilket medförde sina egna utmaningar för designen. Akustiken som krävdes för två olika typer av funktioner försökte lösas med en speciell takstruktur.

Den mindre kammarmusiksalen, numera Helsingforssalen, designades för 350 personer. Salens scenbakvägg är oregelbunden. De akustiska reflektorplattorna i kammarmusiksalens tak designades för att vara justerbara. Takets akustiska reflektorplattor, tillverkade av Oregonfuru, är ett exempel där en arkitektonisk idé kombineras med funktion. I både konsert- och kammarmusiksalens gångar och trappsteg användes Wiltonullmatta, vilket som ett mjukt material minskade ljudet av människors rörelser.

Finlandiahuset inklusive inredningen designades helt och hållet, av Aaltos kontor. Termen komplett konstverk, som kopplas till många av Aaltos byggnader, är särskilt passande för Finlandiahuset. Inredningen av Finlandiahuset planerades av åtminstone inredningsarkitekt Pirkko Söderman och arkitekt Elissa Aalto vid Aaltos kontor.

För Finlandiahuset designades särskilda möbler, belysning och fasta inredningar. Även Aaltos standardmöbler användes i byggnaden, delvis modifierade. I Aaltos byggnader utgör inredningen en del av den arkitektoniska helheten. Detta var särskilt betydelsefullt i offentliga byggnader. Designen sträckte sig ner till de minsta detaljerna. Inredning och möbler tillhandahölls av flera olika företag enligt Aaltos planer.

Hierarkin i lokalerna kan märkas i materialen, till exempel är textilierna i huvudlokalerna specialvävda. Den vita Carraramarmorn som också användes som fasadmaterial har använts i inredningen i de viktigaste trapporna, konsertsalen samt foajéerna till konsertsalen och kammarmusiksalen.

Finlandiahusets senaste del ligger på Tölöviken-sidan i bottenvåningen. Denna våning var ursprungligen avsedd för biltrafik enligt tankarna i stadsplanen. Bilar kunde köra direkt framför dörrarna till varje del. I förändringen 2012 byggdes detta täckta utomhusutrymme om till inomhusutrymme anpassat till Finlandiahusets arkitektur. I den nya delen finns publika utrymmen, till exempel ett nytt café.

Källor
Aalto, Alvar (1974). Finlandiahusets placering, Arkitekt, nr. 6, 1974.

Hedman, Lars (1998) Lars Hedman: Alvar Aaltos stadsplan för Helsingfors, i Lehtonen, Arja; Kämäräinen, Eija (red) Alvar Aalto och Helsingfors. Porvoo: WSOY.

Lukkarinen, Päivi (red.) (2000), Finlandia-talo 1962: 1967-71. 1973-75. Finlandia Concert and Congress Hall, Helsingfors, Alvar Aalto arkitektur nr 13, Jyväskylä, Helsingfors: Alvar Aalto Stiftelse.

Makkonen, Leena (2009) Alvar Aaltos avtryck i Helsingfors, Helsingfors: Helsingfors stadsplaneringskontor.

Finlandiahusets byggnadshistoriska utredning (2005). Arkitektur- och designbyrån Talli Oy.

Text
Alvar Aalto-museum / Tomi Summanen